Alla hjärtansdag

14 februari är det idag, om någon har missat det, haha! Alla hjärtansdag - som inte är så stort i Tyskland, som det är i Sverige då de har karnevaler och maskerade i den här veckan och nästa vecka. Men det är mysigt också.
Jag minns när jag skrev i min förra historiska blogg om att jag ville ha en kille som gärna skrev brev och inte sms till mig, sedan några månader hittade jag min kille.
Jag har så många planer i mitt huvud som inte hör till den här dagen men som jag snart måste bestämma mig för att göra.
Så det här inlägget kommer handla om Alla hjärtans dag!
 
I Finland kallas den här dagen för Vändagen. De firar sina vänner och inte kärleken i dag alltså!
 
Alla hjärtans dag är en temadag som firas den 14 februari varje år och har funnits sedan medeltiden. Den som uppfann Alla hjärtans dag var helgonet Sankt Valentin under medeltiden i Frankrike och England. I vissa länder kallas den här dagen för Valentindagen eller Sankt Valentins dag.
Det är oklart vem helgonet Sankt Valentinus var men dagen började firas redan i slutet av 400-talet inom den katolska kyrkan.
Det finns flera olika matyrer med namnet Valentinus från 200- och 300-talet dokumenterade men det finns ingenting konkret som är känt om dem.
Enligt en medeltida myt ska Sankt Valentinus ha återgett synen åt sin fångvaktares dotter.
 
Kopplingen till romantik och kärlek uppkom först under medeltiden och det sägs att det uppstod för att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner under den perioden. Detta inspirerade pojkar och flickor att fundera på cem som skulle bli deras Valentin. Men vid den tiden handlade det om att de skulle hålla ihop minst ett år, inte bara en dag.
Även i Sverige gar seden att på lek para ihop flickor och pojkar funnits men i tradition varit förlagd till pingsten.
Det är något jag måste ha glömt bort, för kan inte minnas det...
 
Under 1300-talet i länderna England och Frankrike blev Valentindagen en fest för ungdomar och förälskade, och parbildningslekar av olika slag var vanliga.  Det var först då som helgonet som sådant började förknippas med kärlek.
Under medeltiden uppstod där också en sed att skriva kärleksbrev med rimmande dikter till sin käraste, och senare på 1800-talet blev tryckta och utsirade Valentinkort, ofta utsmyckade med sidenband och spetsar, populära.
Idag är Valentindagen starkt uppmärksammad i alla engelsktalande länder, där kärleksbrev och små presenter brukar skänkas bort.
 
Genom tiden har olika berättelser med romantiskt innehåll också kommit till.
Enligt en av dessa var Sankt Valentin en kristen man som levde i Rom, Italien på 200-talet och fick lida martyrdöden efter att ha trotsat kejsar Claudius II:s förbud att viga unga par.
Innan han avrättades lyckades han smuggla ut ett kort till fångvaktarens dotter som han var mycket förälskad i - det första Valentinkortet och ursprung till seden att skicka kort den här dagen.
Sankt Valentin sägs även ha haft för vana att plocka blommor i trädgården och ge dem till älskande par.
Det här påstås ha givit upphov till seden att ge varandra blommor på alla hjärtans dag.
Den äldsta bevarande Valentinhälsningen är från år 1477, då den unga kvinnan skickade hälsning till sin trolovade John Paston.
 
Jag har bara kollat upp det som stod på Wikipedia om andra länder, men det är bara att söka på Google på resten av länderna i världen om hur de firar den här kärleksdagen. Efter 1960-talet, modern tid i Sverige, Finland, Japan, Sydkorea, Koratien. Precis som alltid annars, är Sverige sen med det mesta.
 
I Sverige har firandet av Sankt Valentin och alla hjärtans dag inte förekommit i någon större utstäckning förrän på 1960-talet, då det lanserades av kommersiella skäl och genom amerikansk kulturell påverkan.
Nordiska Kompaniet försökte importera seden till Sverige redan år 1956, men det tog tid innan firandet blev mer än det hjärtformade gelégodiset. Under 1990-talet tog dock firandet fart och har funnit sin plats som Alla hjärtans dag i den svenska höhtidskalendern.
 
På Alla hjärtans dag säljs över fyra miljoner rosor i Sverige, framförallt efterfrågas mörkröda rosor (är det bara jag som älskar vita och blåa rosor här?)
Eftersom efterfrågan på rosor i hela världen är större än tillgången just den här dagen, säljs det även många mörkröda tulpaner och nejilikor under den här perioden också.
 
I Finland har dagen uppmärksammats sedan år 1987 då den upptogs i kalendern. På Alla hjärtans dag uppmuntrar bland annat Finlands Röda Kors människor att delta frivilligt vänarbete.
I Finland är det också så att dagen handlar med om vänskapen till sina nära och kära, än att det spenderas romantisk och kärleksfullt med sin partner.
 
I Japan och Sydkorea är det vanligt förekommande att flickor ger tycka-om-choklad och plikt-choklad till vänner och personer de tycker om. Det här i sin tur medför att pojkarna förväntas ge tillbaka något exakt en månad efter, den 14 mars.
 
I Kroatien är det inte ovanligt att pojkar ger licitarhjärtan till personen de tycker om.
 
Och jag blev intresserad av vad de är Licitarhjärtan var för något så här är ett litet stycke om dem.
Licitarhjärtan är ett taditionellt hjärtformat bakverk från Zagreb i Kroatien. Det liknade lite de där stora pepparkakshjärtanen med dekorationer som många länder har runt jultiden.
I Kroatien ger dem inte bara Licitarhjärtan på Alla hjärtans dag, utan Licitarhjärtan ges ofta som en dekorativ gåva vid andra speciella högtider också, såsom bröllop och födelsedagar.
Och precis som i många andra länder, även som min familj gör under jultiden, så hängs de upp som vanlig juldekoration i julgranen vid jul i Kroatien.
Traditionen att tillverka Licitarer sträcker sig redan från 1300-talet. De som tillverkade Licitarer kallades för Medičari och var högt aktade i samhället. Traditionen blev känd och spreds över hela Kroatien sedan många katolskapilgrimer förde med sig licitarer hem efter att ha vallfärdat till orten Marija Bistrica där lokala producenter sålde dem till besökarna och traditionen håller i sig än en dag.
 
Hörs i nästa inlägg,
zachs.
Allmänt | | Kommentera |

Häxor

På tal om ingenting först, så började mina två sista visdomständer komma upp för ett par månader sedan, men deras utvecklig tar väldigt lång tid, har jag upptäckt, fast den vänstra är nästan helt upp nu medan högra är bara uppe med en topp... Varför jag skriver dessa meningar på dem nu, är för den högra börjar göra väldigt ont. Inte för den vill ta plats, utan för den vill komma upp ur skinnet på mig (och ta givetvis lite plats)... Det ger mig sömn problem och huvudvärk. Men jag överlever.
Jag sa till mig själv som liten att jag tänker inte ta bort en enda tand av mina, om det inte är absolut nödvändigt. Och det har inte hänt. Med dessa två tänderna kommer jag ha 32 tänder i min lilla mun. Jag hoppas det kommer hålla livet ut.
I vilket fall som helst, jag var i Sverige - Skåne och träffade min mamma, min äldsta syster och det var även några vänner som dök upp och hälsade på. Det var väldigt mysigt och trevligt, men jag hoppas jag kan träffa alla nästa gång. Och att jag kan vara i Stockholm då också! Stockholm kommer alltid klassas som mitt andra hem, vart jag än bor. Men nu är jag sedan i söndags tillbaka i Tyskland och redo att följa ett schema är på bloggen.
 
Visste ni det är exakt 10 dagar kvar till Alla Hjärtansdag? (duuh!)
 
På lördag ska jag och ett gäng vänner sticka till en maskeradfest är i staden och därför tänkte jag passa på att skriva om häxor (för alla de gånger jag gått på halloween-fester har jag varit just häxa - och jag minns att jag och gamla barndomsvänner ville bli häxor under en period mellan 8-11 års åldern) men jag kommer inte vara en häxa på maskeraden. Hippie!
 
En häxa är en person som tros ha övernaturliga, magiska krafter. De kan även vara magilösa men kunna utöva praktiska brygder och läxemedel.
Magi existerar i varierande grad i olika trossystem runt om i världen. I västvärlden var en häxa i folktron och sagorna en trollkunnig kvinna. En manlig motsvarighet kallades vanligen trollkarl. En häxa eller en trollkarl var en person som enligt kyrkan hade försvurit sig till Satan och regelbundet träffade honom och lärde sig magi av honom. Även träffade honom sexuellt. Till sin hjälp hade de bland annat en trollstav och lämplig trollformel. Vissa kunde även bara använda sina händer, utan trollstavar. Enligt tron kunde en häxa få kor att sina, ge missväxt, kasta besvärjelser, förvandlas till djur och bota. Under vissa perioder såg samhället/kyrkan häxor som ett hot. I dessa tidsperioder förföljdes häxor, så kallad häxjakt. Det kunde även handla om så kallade kloka gummor och kloka gubbar. En klok gumma ansågs kunna hjälpa och bota de sjuka. En annan benämning på häxa är "trollkvinna", och en relaterad benämning "skogsvidja". Skogsvidja står för jättinnan Skade. En skogsvidja är en trollkvinna som hör hemma i den djupa urskogen, enligt ordförklaringarna längst bak i Snorre Sturlassons bok "Fabel, Nordiska kungasagor, Från ynglingasaga till Olav Tryggvasons saga".
 
Den traditionella häxan i Europa var en fattig gammal kvinna. Även unga kvinnor, förmögna kvinnor och män kunde dock anklagas. Generellt var kvinnor i majoritet, men det fanns också nästan alltid en minoritet män i häxprocesserna. På Island och i Finland var rent av de flesta häxor män. Det har även blivit sagt att de aldrig brände en riktigt häxa - någonsin, utan bara folk som kunde bota människor.

År 506 påbjöds att alla trolldomsböcker i Frankerriket skulle brännas. 790–99 kungjorde Karl den store att siare, spåmän och besvärjare skulle bli kyrkans slavar. Snart därpå meddelade ärkebiskop Agobard av Lyon (d. 841) att folk trodde på väderhäxor som blev betalade av innevånarna i sagolandet Magonia för att förstöra skörden med hagel, vilken Magonias skepp sedan hämtade. Han tillade: "Kristna tror numera på vad inte ens hedningarna trodde på". Häxjakt förekom inte i stor skala förrän på 1400-talet, då de utbröt i Frankrike och Schweiz. Före 1200-talet motarbetade den kristna kyrkan föreställningen att häxor fanns och förföljelse av personer som anklagades för att vara häxor, så exempelvis i de irländska botgöringshandböckerna och vid kyrkomötet i Paderborn 785.

De första rapporterna om djävulsdyrkan och häxsabbater kom från Frankrike år 1222. År 1398 definierade Parisuniversitetet att djävulspakt var en förutsättning för trolldom och "vidskepelse". De ansåg att kvardröjande dyrkan av hedniska gudar, som till exempel det slag Pierina de Bugatis stod för, var ett personligt kätteri. Vissa historiker tror att häxjakten bottnade i dåtidens nya tankar kring häxornas makt och dess källa, nämligen tanken att häxorna får sin makt från djävulen. Den första häxhysterin bröt ut i Valais i Savoyen 1428 med häxprocessen i Valais. Från 1441 har man den äldsta avbildningen av en häxa på kvast.
Häxjakten godkändes offentligt av kyrkan år 1484 och år 1487 utgavs en bok, Malleus Maleficarum eller "Häxhammaren", om hur en häxprocess skulle utföras. Två dominikanska inkvisitorer, Jacob Sprenger och Heinrich Kramer skrev boken. Det är den mest inflytelserika instruktionsboken för häxjakt. Den användes inom både protestantiska och katolska områden. I boken beskrivs bland annat hur bekännelser skall framtvingas, inklusive i vilken ordning tortyr och utfrågning skall användas och rödglödgat järn rekommenderas som hjälpmedel.

Häxprocesser är alltså inget medeltidsfenomen; enstaka trolldomsfall kan ha förekommit under medeltiden, men det verkliga häxjakten började inte förrän i slutet av 1400-talet, och de sista domarna sträcker sig ända fram till början av 1800-talet, då Barbara Zdunk avrättades (1811). Häxjaktens nådde sin höjdpunkt under de femtio åren mellan 1580 och 1630. Efter 1600-talets mitt blev de färre och färre, och allt fler anklagade blev frikända. Enstaka domar förekom under 1700-talet, och det sista fallet uppges ha inträffat år 1811.
Häxjakten varierade mellan Europas länder. I Spanien, Portugal och Italien avrättades mycket få häxor. De länder som avrättade flest häxor var Tyskland, Frankrike, Schweiz och Skottland. Den region i Europa där häxjakten var i särklass värst var i de södra delarna Tyskland : här utspelades massavrättningar med hundratals avrättade i varje process. Bland dessa katolska massprocesser kan nämnas Häxprocessen i Würzburg 1626–31, som räknas som en av mänsklighetens värsta, Häxprocessen i Trier 1581–93, och Häxprocessen i Fulda 1602–06, som var ett led i motreformationen. De katolska länder som avrättade flest häxor var Frankrike och Polen, vilka saknade inkvisition; i länder som Spanien, där man hade inkvisition, avrättades mycket få häxor, men i gengäld avrättades där många människor för kätteri. I Europas kolonier är häxprocessen i Salem år 1692 i nuvarande USA mest känd. Den första häxan i Amerika avrättades dock redan 1647.

I England avrättades de sista häxorna år 1716; Mary Hicks och hennes dotter Elizabeth. I Tyskland blev Helene Curtens och Agnes Olmanns de sista som avrättades år 1738. Den sista häxan i Schweiz, Anna Göldin, avrättades så sent som år 1782. Barbara Zdunk (1769–1811), som avrättades i Preussen år 1811, var troligen den sista person i Europa som blev lagligt dömd och avrättad för häxeri.

Historikern Bengt Ankarloo uppskattar det totala antalet offer till förföljelserna mellan 25 000 och 50 000 människor.

Den mest spridda föreställningen är att alla häxor blev brända levande på bål, men även avrättningsmetoderna skilde sig mellan länderna i Europa. Häxor kunde bli både hängda, halshuggna och brända. Att brännas på bål var i många länder reserverat för de häxor som ansågs allra värst. I England blev häxor vanligen hängda, men i Tyskland och Frankrike var det vanligt med de traditionella häxbål så som vi nu föreställer oss dem.

Häxprocesser i Sverige är inte representativa för häxprocesserna i stort; i Sverige skedde häxprocesser under en begränsad tidsperiod. Förutom två processer av mindre epidemisk karaktär i Värmland 1607 och Östergötland runt 1617 och ett hundratal kända ströfall, såsom det mot Elin i Horsnäs år 1611, avrättades nästan alla häxor i Sverige under Det stora oväsendet under de åtta åren mellan 1668–1676, vilket skilde sig från de övriga länder som var aktiva på detta område. Dock var de svenska häxprocesserna mycket uppmärksammade, och ledde till nästan 300 människors död.

De mest välkända "häxorna" i Sverige var Märet Jonsdotter, systrarna Anna och Britta Sippel och Kapten Elin. I Sverige halshöggs vanligen de häxdömda före bränningen. Under den stora häxpaniken mellan 1668 och 1676 finns det bara ett enda bekräftat fall då en häxa brändes levande: Malin Matsdotter under Häxprocessen i Katarina i Stockholm år 1676. Före 1668 var emellertid levandebränning vanligare. Häxprocessen i Finspång från 1617 är ett exempel på en svensk häxprocess med levande bränning. År 1611 blev en kvinna dömd till att brännas på bål i Söderköping, anklagad för att ha försökt förgöra hertigparet av Östergötland av parets kaplan Claudis Prytz. Vid bikten grep hon tag i Prytz prästkappa och hade sånär lyckats dra in honom i det brinnande bålet om mästermannen inte lyckats få loss honom. År 1635 blev tre kvinnor, "Trulkonor som hafua bekent sigh kunna trulla och hafva warit till Blåkulla", dömda till "elden" av Svea Hovrätt. Det finns också fall med dödsdomar från 1610-talet, där avrättningsmetoden inte anges, och eftersom levande bränning för trolldom var tillåtet enligt lag, kan det alltså teoretiskt ha förekommit vid dessa fall. De svenska fall där "häxor" bränts levande på bål torde ändå aldrig ha varit mer än en knapp handfull.

I Norge och Danmark avrättades åtskilligt fler häxor än i Sverige, och också under en längre sammanhängande tidsperiod. Dessutom var straffen i dessa länder värre, då de ofta brändes levande; i Norge vid en påle, i Danmark vid en stege som sedan vältes i elden. De mest berömda häxorna i Norge var Anne Pedersdotter och Lisbeth Nypan, och de mest kända i Danmark var Anne Koldings och Maren Spliids.

I dag finns det människor som kallar sig häxor. Dessa kvinnor och män försöker finna tillbaka till en andlighet som baserar sig på naturens rytmer, jordens växtlighet, död och uppståndelse nästa vår. Som iakttar naturen och försöker finna likheter i naturen som i människokroppen med det yttersta målet att återfinna en balans med jorden som håller på att gå under av exploatering. Detta innebär även en öppenhet för de krafter i växter, månen och annat som kyrkan och därmed samhället så länge förnekad och förvägrat människor och i synnerhet kvinnor som så självklart återfinner sina menstruationsrytmer i månens rytmer (13 av varje per år). Några av nyhäxorna rör sig inom New Age-miljön, medan andra utgör från denna tydligt skilda miljöer. Att kalla sig häxa kan vara tveksamt av två anledningar: att ordet har en negativ klang, att ordet inte har använts av de kvinnor och män som brändes på bålet, utan har varit ett nidord myntat av förföljarna.
 
Under 1900-talet har det uppstått flera olika häxrörelser, som betraktar sig som religioner, alltså religioner där utövarna kallar sig häxor. Två inflytelserika källor till denna utveckling var Charles Lelands bok Aradia: The Gospel of the Witches (1899), som påstår sig återge existerande italienska häxors trosföreställningar, och Margaret Murrays böcker Witch-Cult in Western Europe (1921) och God of the Witches (1933), som framlägger teorin att häxprocesserna inte var riktade mot falskt anklagade kristna utan mot utövare av en överlevande forntida fruktbarhetsreligion, som de kristna kyrkorna skulle ha upplevt som ett hot. Enligt dessa tre böcker skulle forntida häxreligion ha präglats av tron på en Gudinna och en Gud, samt en sakral värdering av sexualitet. Murrays böcker anses numera återge ett övergivet forskningsläge, och teorin om en överlevande fruktbarhetsreligion tillbakavisades av Bente Gullveig Alver och Bengt Ankarloo i början av 1970-talet, men däremot hade grupper av människor under mellantiden upplevt innehållet i den hypotetiska häxreligionen som befriande, myndiggörande och religiöst meningsfullt.

En av de största häxreligionerna är Wicca, men skild från denna, och vid sidan av denna, utövas bland annat även Feri, Clan of Tubal Cain och Cultus Sabbati.

Hörs i nästa inlägg,
zachs
Allmänt | | Kommentera |

Louis Zamperini

Hej läsare! Det var ett tag sedan men jag har haft fullt upp en tid och även så ville jag ta en paus från bloggen då jag har haft fullt upp med att fortsätta skriva på böckerna jag skriver. Och titta på nya serier som Orphan Black och Continuum som jag börjat följa och sett klart säsongerna av som är ute, haha!
Jag har även ändrat designen och kommer behålla den här tills jag får ihop tillräckligt med poäng för att göra en mycket bättre, som passar till bloggen. Jag kommer även från och med i dag vara mer aktiv på bloggen, så se till att klicka in minst en gång om dagen. Tackar!!
 
Först och främst måste jag skriva ner och berätta en sak. Mitt senaste inlägg var om Down Syndrome, som ni minns. För en vecka sedan såg jag det näst senaste avsnitt av Glee säsong 6 (ja, jag kan kolla på allt från barnfilmer till horror-filmer utan att skämmas) och det handlar just om karaktären Becky, som har DS och enligt hennes on-screen-pojkvän, som inte har DS berättar både för karaktärerna i Glee och för tittarna att bara för man har DS så ska man inte behandlas som om man inte är normal. Människor med DS kan göra exakt samma saker som "normala" människor, även om vissa av dem behöver längre tid till att göra saker än andra.
 
Men i vilktet fall som helst. Igår var jag på bio med en vän och såg filmen Unbroken. Anledning? Jag är extremt intresserad av Andra Världskriget (det kommer inom den närmsta tiden i bloggen) och jag ville verkligen se den. Helt ärligt så kände jag knappt till historien som skildas i filmen Unbroken, bara att det var en olymptisk friidrottare som flöt på en flotte i över två månader, vid namn Louis. Mindes inte efternamnet då jag aldrig har sett olymptiska spelet.. Men lär göra det från och med nu, i alla fall gamla spel från 1900-talet. För det är riktigt intressant!
Gissa vem som kommer köpa boken "Unbroken: A World War II Story of Survival, Resilience and Redemption" så snart jag kan? Jo, jag! Jag blev faktiskt fängslad av historien och Angelina Jolie (ja, helt otroligt??) som var regissören skapade en riktigt bra film, för att vara första gången!
 
Nu kommer det här inlägget handla just om Louis Zamperini och jag tycker ni borde läsa boken och se filmen, för det är verkligen värd att se.
 
Louis Silvie Zamperini var född den 26 januari 1917 (ett år äldre än min farfar) i Olean New York. Han dog den 2 juli 2014 i Los Angeles (två år efter min farfar) och han deltog i OS 1936. När Louis var två år gammal, år 1919 flyttade familjen till Torrance, Kalifornien. Hans föräldrar var Anthony Zamperini och Louise Dossi, som båda var ursprungligen från Verona (jag har varit där), Italien. Föräldrarna var gifta men italienare behåller alltid sina fäders efternamn, även om de gifter sig. Louis hade en äldre bror, Pete Zamperini och två yngre systrar, Virginia och Sylvia Zamperini. Syskonen började vid tonåren på Torrance High School och Louis fick senare i livet smeknamnet "Torrance Tornado", för han skulle bli en av Amerikas snabbaste friidrottare.
När familjen flyttade till Amerika kunde ingen av dem engelska. Louis och syskonen lärde sig det snabbt men föräldrarna hade barnen som tolkar under många år. Fram tills han började bli friidrottare i Torrance High School, blev han mobbad för hans ursprung.
 
När Louis Zamperini var med i Berlin-OS 1936, slutade han på åttonde plats på 5000 meter, på 14 minuter och 46,8 sekunder. Precis efter loppet, stal han en nazistflagga på plats, och det blev han världskändis över. Han ville göra en egen liten prostest mot Adolf Hitler, då han spurtade (vann) det sista varvet på 56 sekunder och roffade åt sig en tysk naziflagga under sekunderna. Han skulle bli USA:s medaljhopp inför OS sommarspel 1940 i Helsingfors, Finland, men när Andra Världskriget bröt ut så ställdes tyvärr spelen in.
 
När Louis Zamperini var 24 år gammal, 1941 tog han värvning i det amerikanska flygvapnet. Efter utbildningen blev han löjtnant och deltog i flera lyckade bombräder mot japanska ställningar. När han och hans gäng i flygplanet skulle åka över Stilla Havet i maj år 1943 för att leta efter ett störtat amerikansk plan, fick flygplanet motorfel och störtade i Stilla Havet.
Det var elva män som besättning i flygplanet men bara Louis Zamperini, piloten Russell Allen "Phil" Philips och Francis "Mac" McNamara överlevde.
De tre spendera flera veckor ute vid havet på två flottar. Francis McNamara överlevde 33 dagar på flotten medan Louis Zamperini och Russell Allen Philips överlevde alla 47 dagar. De fångatogs av japanerna och var mer än två och ett halvt år i två olika japanska fångläger. Louis Zamperini blev utsatt under dessa åren för medicinska experiment, slavarbete och brutal misshandel. Han blev måltavla för en sadistisk vakt vid namn Mutsuhio "The Bird" Watanabe, vars mål var att bryta ner Louis Zamperini både fysikt och psykiskt. Men när jag såg filmen tänkte jag att "The Bird" troligen var förälskad i Louis Zamperini och pågrund av att "The Bird" hatade att han gillade män, så blev han sadistisk mot dem han tyckte om. Min egen teori är, hahaha!!
 
Den amerikanska militären befarade att besättningen på flygplanet i maj 1943 hade ommkommit och de meddelade föräldrarna och familjerna att deras söner var döda. Det döptes kort efter en friidrottstävling i Louis Zamperinis namn för att hedra honom.
1945 då kriget slut, så var Louis Zamperini fortfarande vid liv, det visades till och med att hans kollega Russell Allen Philips också överlevde åren på det andra fånglägret.
De båda kom hem till Amerika igen och förblev vänner livet ut.
 
Louis Zamperini gifte sig år 1946 med en kvinna vid namnet Cynthia Applewhite och de var gifta fram till hennes död år 2001. Efteråt förblev han änka. De fick två barn tillsammans, Cissy och Luke Zamperini.
Han var även katolik och han var en trogen "tjänare" till Gud fram till sin död, då han ansåg att Gud hade hjälpt honom att överleva kriget. Torrance Aiport, hemstadens flygplats till Louis Zamperini döptes om till Zamperini Field fem år efter attacken av Pearl Harbor.
 
När Louis Zamperini var ung ville han springa loppet i Japan-OS - inte ens efter kriget ändrade han sig, men det var inte förrän fyra dagar innan hans 81 födeledag i januari 1998 som han sprang Olympiska Torch för vinter olympiska spelet i Nagano, Japan. Och Nagano låg inte långt ifrån fånglägret där han hölls fången.
Under den tiden ville han möta de gamla fångvaktarna men Mutsuhio "The Bird" Watanabe vägrade träffa honom.
 
Som jag skrev ovan, så skildas Louis Zamperinis liv i den nya filmen Unbroken, men han fick inte själv se slutprodukten av den. Fem månader innan premiären dog han av lunginflammation och han hann fylla 97 år förra året.
 
"The hardest thing in life is to forgive. But hate is self-destructive. If you hate somebody, you're not hurting the person you hate. You're hurting yourself. Forgivness is healing." - Louis Zamperini.
Svensk överättning:
"Det svåraste i livet är att förlåta. Men hat är självdestruktivt. Om du hatar någon, så sårar du inte den person du hatar. Du sårar dig själv. Förlåtande är helande." - Louis Zamperini.
 
 
Vi hörs i nästa inlägg,
zachs.
 
Upp