Louis Zamperini

Hej läsare! Det var ett tag sedan men jag har haft fullt upp en tid och även så ville jag ta en paus från bloggen då jag har haft fullt upp med att fortsätta skriva på böckerna jag skriver. Och titta på nya serier som Orphan Black och Continuum som jag börjat följa och sett klart säsongerna av som är ute, haha!
Jag har även ändrat designen och kommer behålla den här tills jag får ihop tillräckligt med poäng för att göra en mycket bättre, som passar till bloggen. Jag kommer även från och med i dag vara mer aktiv på bloggen, så se till att klicka in minst en gång om dagen. Tackar!!
 
Först och främst måste jag skriva ner och berätta en sak. Mitt senaste inlägg var om Down Syndrome, som ni minns. För en vecka sedan såg jag det näst senaste avsnitt av Glee säsong 6 (ja, jag kan kolla på allt från barnfilmer till horror-filmer utan att skämmas) och det handlar just om karaktären Becky, som har DS och enligt hennes on-screen-pojkvän, som inte har DS berättar både för karaktärerna i Glee och för tittarna att bara för man har DS så ska man inte behandlas som om man inte är normal. Människor med DS kan göra exakt samma saker som "normala" människor, även om vissa av dem behöver längre tid till att göra saker än andra.
 
Men i vilktet fall som helst. Igår var jag på bio med en vän och såg filmen Unbroken. Anledning? Jag är extremt intresserad av Andra Världskriget (det kommer inom den närmsta tiden i bloggen) och jag ville verkligen se den. Helt ärligt så kände jag knappt till historien som skildas i filmen Unbroken, bara att det var en olymptisk friidrottare som flöt på en flotte i över två månader, vid namn Louis. Mindes inte efternamnet då jag aldrig har sett olymptiska spelet.. Men lär göra det från och med nu, i alla fall gamla spel från 1900-talet. För det är riktigt intressant!
Gissa vem som kommer köpa boken "Unbroken: A World War II Story of Survival, Resilience and Redemption" så snart jag kan? Jo, jag! Jag blev faktiskt fängslad av historien och Angelina Jolie (ja, helt otroligt??) som var regissören skapade en riktigt bra film, för att vara första gången!
 
Nu kommer det här inlägget handla just om Louis Zamperini och jag tycker ni borde läsa boken och se filmen, för det är verkligen värd att se.
 
Louis Silvie Zamperini var född den 26 januari 1917 (ett år äldre än min farfar) i Olean New York. Han dog den 2 juli 2014 i Los Angeles (två år efter min farfar) och han deltog i OS 1936. När Louis var två år gammal, år 1919 flyttade familjen till Torrance, Kalifornien. Hans föräldrar var Anthony Zamperini och Louise Dossi, som båda var ursprungligen från Verona (jag har varit där), Italien. Föräldrarna var gifta men italienare behåller alltid sina fäders efternamn, även om de gifter sig. Louis hade en äldre bror, Pete Zamperini och två yngre systrar, Virginia och Sylvia Zamperini. Syskonen började vid tonåren på Torrance High School och Louis fick senare i livet smeknamnet "Torrance Tornado", för han skulle bli en av Amerikas snabbaste friidrottare.
När familjen flyttade till Amerika kunde ingen av dem engelska. Louis och syskonen lärde sig det snabbt men föräldrarna hade barnen som tolkar under många år. Fram tills han började bli friidrottare i Torrance High School, blev han mobbad för hans ursprung.
 
När Louis Zamperini var med i Berlin-OS 1936, slutade han på åttonde plats på 5000 meter, på 14 minuter och 46,8 sekunder. Precis efter loppet, stal han en nazistflagga på plats, och det blev han världskändis över. Han ville göra en egen liten prostest mot Adolf Hitler, då han spurtade (vann) det sista varvet på 56 sekunder och roffade åt sig en tysk naziflagga under sekunderna. Han skulle bli USA:s medaljhopp inför OS sommarspel 1940 i Helsingfors, Finland, men när Andra Världskriget bröt ut så ställdes tyvärr spelen in.
 
När Louis Zamperini var 24 år gammal, 1941 tog han värvning i det amerikanska flygvapnet. Efter utbildningen blev han löjtnant och deltog i flera lyckade bombräder mot japanska ställningar. När han och hans gäng i flygplanet skulle åka över Stilla Havet i maj år 1943 för att leta efter ett störtat amerikansk plan, fick flygplanet motorfel och störtade i Stilla Havet.
Det var elva män som besättning i flygplanet men bara Louis Zamperini, piloten Russell Allen "Phil" Philips och Francis "Mac" McNamara överlevde.
De tre spendera flera veckor ute vid havet på två flottar. Francis McNamara överlevde 33 dagar på flotten medan Louis Zamperini och Russell Allen Philips överlevde alla 47 dagar. De fångatogs av japanerna och var mer än två och ett halvt år i två olika japanska fångläger. Louis Zamperini blev utsatt under dessa åren för medicinska experiment, slavarbete och brutal misshandel. Han blev måltavla för en sadistisk vakt vid namn Mutsuhio "The Bird" Watanabe, vars mål var att bryta ner Louis Zamperini både fysikt och psykiskt. Men när jag såg filmen tänkte jag att "The Bird" troligen var förälskad i Louis Zamperini och pågrund av att "The Bird" hatade att han gillade män, så blev han sadistisk mot dem han tyckte om. Min egen teori är, hahaha!!
 
Den amerikanska militären befarade att besättningen på flygplanet i maj 1943 hade ommkommit och de meddelade föräldrarna och familjerna att deras söner var döda. Det döptes kort efter en friidrottstävling i Louis Zamperinis namn för att hedra honom.
1945 då kriget slut, så var Louis Zamperini fortfarande vid liv, det visades till och med att hans kollega Russell Allen Philips också överlevde åren på det andra fånglägret.
De båda kom hem till Amerika igen och förblev vänner livet ut.
 
Louis Zamperini gifte sig år 1946 med en kvinna vid namnet Cynthia Applewhite och de var gifta fram till hennes död år 2001. Efteråt förblev han änka. De fick två barn tillsammans, Cissy och Luke Zamperini.
Han var även katolik och han var en trogen "tjänare" till Gud fram till sin död, då han ansåg att Gud hade hjälpt honom att överleva kriget. Torrance Aiport, hemstadens flygplats till Louis Zamperini döptes om till Zamperini Field fem år efter attacken av Pearl Harbor.
 
När Louis Zamperini var ung ville han springa loppet i Japan-OS - inte ens efter kriget ändrade han sig, men det var inte förrän fyra dagar innan hans 81 födeledag i januari 1998 som han sprang Olympiska Torch för vinter olympiska spelet i Nagano, Japan. Och Nagano låg inte långt ifrån fånglägret där han hölls fången.
Under den tiden ville han möta de gamla fångvaktarna men Mutsuhio "The Bird" Watanabe vägrade träffa honom.
 
Som jag skrev ovan, så skildas Louis Zamperinis liv i den nya filmen Unbroken, men han fick inte själv se slutprodukten av den. Fem månader innan premiären dog han av lunginflammation och han hann fylla 97 år förra året.
 
"The hardest thing in life is to forgive. But hate is self-destructive. If you hate somebody, you're not hurting the person you hate. You're hurting yourself. Forgivness is healing." - Louis Zamperini.
Svensk överättning:
"Det svåraste i livet är att förlåta. Men hat är självdestruktivt. Om du hatar någon, så sårar du inte den person du hatar. Du sårar dig själv. Förlåtande är helande." - Louis Zamperini.
 
 
Vi hörs i nästa inlägg,
zachs.
 
Allmänt | | Kommentera |

Down Syndrom

Mellan den 13-17 december 2012, var jag i England. Det var andra gången jag var där och eftersom det är mitt favoritland, så var det en stor resa för mig. Jag skrev på facebook varje dag om vad som hände när jag var där. Bästa var Harry Potter-landet som var nytt för året. Jag hade även planerat med min pappa att vi skulle göra en resa dit varje år tillsammans, som en tradition. Ett halvår efter förlorade jag och min familj honom... Det är ett av mina starkaste minnen, för det var nästsista stora resan jag och mamma gjorde med pappa.
 
För ett par dagar i början av december 2014, började jag jobba hos en familj i en stad, Uffenheim och Rothenburg som ligger i Tyskland. Familjen har en pojke med sjukdomen Down Syndrome. Väldigt gullig pojke men pågrund av många saker med familj, blev jag och den andra som arbetade med pojken tvungna att säga upp oss. Först jag, sedan den andra. Jag hoppas bara allt är bra med pojken och att han kommer klara sig..
Men pågrund av dessa dagarna i december, så började jag minnas en liten händelse som hände mellan dagarna 13-17 december 2012, i England.
 
Jag minns dagen och kvällen starkt, den 15 december 2012. Jag minns den för när jag, mina föräldrar, mammas kusin och man skulle gå ut och äta på en resturang, så visade sig att en kille som jobbade där hade en svensk flickvän och den enda gången han hade varit i Sverige - Umeå var under en kräftskiva 2010. Och sedan att vi alla blev bra vänner med han och en italiensk kille som också jobbade där, under den kvällen, haha.
Men nu handlar det om en sak som hände mellan förmiddagen och eftermiddagen den dagen.
 
Jag, mina föräldrar, mammas kusin och man, skulle till London Eye. Vi ville alla så gärna dit igen och den här gången även åka den, den här gången. Men pågrund av för många människor, blev det inte. Men vi gick i alla fall dit och tog massor av bilder. Vi vandrade långt, och sedan från Big Ben till London Eye.
Vi gick en omväg, för vi ville se olika byggnaderna bakom Big Ben och så ville vi se vart ministern bodde.
Stackars hästarna som får stå där dag in och dag ut. Jag tyckte inte alls om det. Jag fick veta att de byte ut hästarna efter en tid, så de stod inte där hela dagarna.
I alla fall, när vi kom till andra sidan av den delen av staden där Sherlock Holmes-restaurangen och en teater låg, bredvid en bro, såg jag en hiss och gick snabba steg dit. De andra ville inte gå i trapporna, och helt ärligt, inte jag heller. De andra hängde efter när de såg vart jag gick till.
 
Innan de kom fram och jag tryckte hissen ner, dök en kille på 11-12 år bredvid mig. Först kollade jag inte så noga på honom, men jag log direkt. Han var lite knubbig, kort, blåa ögon och blond. Gud vad söt han var! Han hade en blågrå keps och shorts på sig (Ja, det var varmt 15+ och ingen snö!) och han började prata med mig, på engelska förstås och frågade om det var något fel på hissen.
Jag svarade "Det vet jag inte, men vi får se om den kommer ner". "JA! Den kommer ner!" säger han. Vi skojade och pratade med varandra en stund. Hissen var seg. Pojken var riktigt söt och läspade gulligt.
När de andra kommit fram till hissen och pojkens föräldrar, gick vi in för att ställa oss i hissen, märkte jag något konstigt. Jag märkte inte det förrän då!
Hans ögon. Han hade downs syndrom! Jag visade inget tecken av att jag brydde mig om det, för det gjorde jag verkligen inte. Han var så söt! Underbar unge! Innan vi gick av hissen, hann han berätta att han bodde nära London Eye och han tyckte jag var snäll. Han undrade om alla tjejerna i Sverige var lika snäll som mig. Gud, jag hade kunnat tänka mig honom som min lillebror. Och då har jag inga småbrödrar. Bara en storebror. Hans mamma hade de mest lyckligaste ögonen jag någonsin har sett under många år, i hennes ögon var hon tacksam för att jag var så snäll mot hennes son och inte brydde mig om hans "fel". Jag såg inget fel. Jag såg en söt engelsk pojke, med klimpten i ögat och som han kunde prata! 
 
Jag glömde bort hans namn, strax efteråt och efter London Eye träffade jag inte honom mer. Jag hade gärna velat behålla kontakten med honom.. Det var ett starkt minne, för jag har inte träffat så många i mitt liv med down syndrome. Men nu i december, träffade jag på ett par stycken i den lilla staden jag bodde i, i ett par dagar.
 
I det här inlägget kommer det handla om just Downs syndrom.
 
Downs syndrom, är ett syndrom som beror på en kromosomrubbning. En person med Downs syndrom har tre exemplar av kromosom nr 21 istället för det normala två, så kallad Trisomi-21 (alternativt delar av den extra kromosomen). Detta leder till en utvecklingsstörning som kan variera från mycket lindrig till grav.

Downs syndrom har sitt namn efter John Langdon Down, den brittiske läkare som år 1866 blev den första att beskriva syndromet. Det var tidigt i hans karriär när han jobbade som medicinsk föreståndare på en institution för barn med inlärningssvårigheter som han upptäckte att barnen hade liknande ansiktsdrag. Down lyckades dock aldrig komma fram till orsaken till detta tillstånd. Efter Downs död 1896 fortsatte många med hans arbete, men på grund av den begränsade tekniken dröjde det till slutet av 1950-talet innan man kom fram till orsaken till tillståndet. Upptäckten att det hela berodde på en extra kromosom nr 21 gjordes av Jérôme Lejeune år 1959. Tillståndet karakteriseras av en kombination av större och mindre avvikelser hos personen. Downs syndrom hänger ofta samman med vissa begränsningar av de kognitiva förmågorna och den fysiska tillväxten, samt karakteristiska ansiktsdrag. Det går att upptäcka Downs syndrom hos ett foster genom ett så kallat fostervattenprov under graviditeten.

En äldre term för Downs syndrom är mongolism och då kallades en person som hade syndromet förmongoloid eller mongolid. Uttrycket mongolid förekommer fortfarande i dagligt tal men kan numera uppfattas som kränkande. Uttrycket mongolism uppkom på grund av det så kallade mongolvecket. Vecket vid ögat som personer med Downs syndrom har, är även vanligt hos asiater.

Personer med Downs syndrom har vanligtvis en kognitiv förmåga som är lägre än genomsnittet och har ofta en utvecklingsstörning som spänner från lindrig till måttlig. Ett litet antal av personerna har en grav till djup utvecklingsstörning. Incidensen att ett barn skall födas med Downs syndrom är 1 per 800-1 000, även om det statistiskt sett är mycket vanligare om modern är äldre. Andra faktorer kan också spela roll.

Många av de vanliga fysiska särdragen hos personer med Downs syndrom kan även uppkomma hos personer med en normal uppsättning av kromosomer. För att särskilja detta används Halls kriterier som består av 20 kännetecken. Om barnet har 12 av dessa är diagnosen klar. Några av kännetecknen inkluderar en onormalt liten haka, ett ovanligt runt ansikte, makroglossi, det vill säga en utskjutande eller förstorad tunga, mandelformade ögon på grund av ett mongolveck på ögonlocket, kortare lemmar och små händer som har en enda fåra i handflatan (som sträcker sig över handflatan), små fötter, lågt sittande öron, tjockt skinn i nacken, muskelsvaghet och ett avstånd mellan stortån och den andra tån som är större än vad som är vanligt. Personer med Downs syndrom har en ökad benägenhet att få problem med hjärtat, gastroesofageal refluxsjukdom, återkommande infektioner i örat, obstruktiv sömnapné samt problem med sköldkörteln med mera.

Att tidigt stödja familjerna, undersöka barnen efter vanliga problem, behandla dessa medicinskt när de upptäcks, en befrämjande familjemiljö, och deltagande i yrkesskolor kan förbättra den allmänna utvecklingen för barn med Downs syndrom. Även om vissa av de genetiska begränsningarna som följer Downs syndrom inte kan överkommas kan utbildning och en god omvårdnad förbättra livskvalitén.

Hörs i nästa inlägg,

zachs.

Allmänt | | Kommentera |

Gott Nytt År

Nyår är en traditionell högtid som firas vid övergång till ett nytt år. Enligt den gregorianska kalendern, som följs i västerlandet, firas nyåret under natten mellan den 31 december och den 1 januari.
I världens olika länder, kulturer och religioner finns ett antal olika kalendrar. Nyårsdagen är ofta en helgdag men firandet av nyår är viktigt inte bara för de troende.
Ofta har man stora festivaler som pågår under flera dagar före och efter själva nyåret. Nyåret kan förläggas till en tid på grund av årets rytm, till exempel nära midvinter (som enligt den gregorianska kalendern) eller till vårdagjämningen 20–21 mars i form av fester som välkomnar våren, det kan också anknyta till en strikt tolvmånadskalender (som i den muslimska kalendern) eller ha en rent religiös anknytning.

Nyår firas i större delen av västvärlden och i andra länder som har tagit till sig den gregorianska kalendern, natten mellan nyårsafton den 31 december och nyårsdagen den 1 januari. Klockslaget tjugofyra den natten (tolvslaget, nyårsslaget) betraktas som övergången från det gamla året till det nya. Nyårsdagen är i många länder helgdag och flaggdag.
Medan julen är en högtid som firas med familjen är det vanligt att man på nyårsafton har en nyårsfest eller middag tillsammans med sina vänner. Denna fest eller middag ska gärna vara lite exklusivare än vanligt och man är ofta finklädd. I Sverige har man de senaste decennierna tagit till sig den tyska seden att särskilt kvinnornas kläder gärna får innehålla ovanligt mycket glitter och glans. Till middagen äter man gärna hummer och sedan umgås man, gärna med chips och andra tilltugg och över ett brädspel, fram till själva nyårsslaget.
Strax innan tolvslaget går festdeltagarna ofta ut till någon plats där man kan avlossa egna fyrverkerier eller titta på andras, eller så ställer man sig vid fönstret eller på balkongen för att se fyrverkerierna. Det är också vanligt att ha med sig champagne som ska öppnas och drickas precis på tolvslaget. Minuten innan tolvslaget räknar man ned (på offentliga platser tittar man gärna på någon för alla synlig klocka; i Stockholm är till exempel klockan på Katarinahissen i blickfånget för många) och på tolvslaget ropar man "Gott nytt år!", öppnar champagnen och skålar. Det är också vanligt att fartyg som ligger i hamn signalerar precis på tolvslaget. När fyrverkerierna ebbar ut och champagnen är slut, vilket brukar ta 10–15 minuter brukar man dra sig tillbaka till festlokalen för att fortsätta att umgås ytterligare ett par timmar, ofta med musik och dans.
En annan tradition är nyårspussen; i samband med tolvslaget pussar man en eller flera av de andra festdeltagarna på kinden eller munnen och önskar varandra ett gott nytt år. Om man i något avseende vill bättra sig under det kommande året kan man avge ett nyårslöfte. Ett nyårslöfte brukar handla om att man ska börja göra något (till exempel börja träna eller att börja lära sig ett nytt språk) eller sluta göra något (exempelvis sluta röka).

Traditionellt skjuter man iväg sina första fyrverkerier omedelbart efter nyårsslaget, för att fira att ett nytt år har inträtt. På senare år har dock bruket förändrats, och många skjuter av fyrverkerier redan på nyårsaftonens kväll, för att fira att det gamla året går mot sitt slut. Det innebär att det numera ofta syns fyrverkerier både före och efter tolvslaget.

I Tyskland kallas nyårsfyrverkeriet Silvesterfeuerwerk, 'Sylvesterfyrverkeri', eftersom Silvester har namnsdag på nyårsafton enligt den tyska almanackan (i den svenska almanackan också, men på svenska stavas namnet Sylvester).

Större delen av de fyrverkerier som säljs till privatpersoner i Sverige används under nyårsnatten. Fyrverkerier kräver egentligen polistillstånd, men vid tillfällen när man kan förvänta sig fyrverkerier (till exempel nyår, påsk och valborgsmässoafton) behövs vanligtvis inget tillstånd, såvida det inte innebär risk för skada eller utgör en avsevärd störning. Det händer ibland att någon skadar sig i samband med avlossande av fyrverkerier; ofta beror detta på att alkohol varit inblandat och på att säkerhetsföreskrifter ignoreras.

Varje år är det ca 300 personer som uppsöker akuten pga skador av fyrverkerier. Fyrverkerier som går fel kan också orsaka eldsvådor, och det är inte ovanligt att brandkåren får rycka ut precis efter tolvslaget.

Strax före tolvslaget reciteras delar av Edvard Fredins översättning av Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan på Sollidenscenen på Skansen, något som gjorts sedan 1895. Åren 1934–1955 sändes recitationen också i radio, och sedan år 1977 har den televiserats av SVT. Recitatörer har genom åren bland andra varit Anders de Wahl, Georg Rydeberg, Jarl Kulle, Margareta Krook och Jan Malmsjö. Andra TV-program förknippade med nyår är årskavalkader med uppskattade klipp från det gångna årets TV-händelser, Grevinnan och betjänten som sänds på kvällen den 31 december, Ivanhoe som sänds på eftermiddagen den 1 januari (numera på TV3) och en nyårskonsert framförd av Wienerfilharmonikerna. Backhoppningstävligen Fyrskansturnén (tysk-österrikiska backhopparveckan) från Garmisch-Partenkirchen, återkom 2012 i SVT efter några års uppehåll.

Hörs i nästa inlägg,

zachs

Upp